Jag kommer aldrig fram till din stol
dina läppar dina ögon
dessa stränder ser jag väl
oändligt fjärran
och mellan oss är skeppsbrottet i snö.
Ja plötsligt fylls rummet av snö
och plötsligt fylls rummet
av häckande vita fåglar
och snart finns ingenting annat
än tystnad och fallande öar.
Utanför på gatan dämpas sorlet
träden uppger sina kronor
gator sina stenar
klockor sina timslag.
Drivor höljer även rummets speglar
vasens liljor
mandolinens strängar.
Spärrade är fot och vilja
själva längtan till att resa: det finns
en kyrkogård av snö
för den som ej är död men skall begravas.
Jag kommer aldrig fram till din stol
dina läppar dina ögon.
Frostigt nakna väggar skall berätta
en snölegend en vintersaga
om en förlisning i kristalliskt
hav.